Interview Originally published in the BaraALLT webzine, 1998 Conducted by Jonas Lindgren, answered by Jan Erik Liljeström Proggrock, antagligen ett av de mest hatade fenomenen just nu i mainstream media. Då jag aldrig kan låta ett tillfälle att reta folk gå förbi så beslutade jag mig för att skriva mer om detta, och ska man nu skriva om det så kan man ju lika gärna skriva om det bästa, m.a.o. Anekdoten. Berätta för våra oinvigda läsare vilka är Anekdoten!? Anekdoten består av 4 individer som sedan augusti 1991 utövar musik tillsammans. Vi är mellan 27 och 30 år och har alla växt upp i Dalarna. Sedan ett år tillbaka är vi dock, mer eller mindre, Stockholmsbor. Nicklas pluggar på högskolan, Anna Sofi arbetar med hemsidor, multimedia och utbildning inom dataområdet, Peter jobbar i skivaffär och jag jobbar som systemutvecklare på Riksskatteverket. Under gruppens existens har vi framträtt framför publik både hemma och utomrikes och hunnit med att ge ut två studioskivor - Vemod 1993 och Nucleus 1995. Dessutom släpptes en dubbel-CD vid namn Official Bootleg - Live in Japan i februari i år. Den spelades in under 2 kvällar i Tokyo i oktober 1997 och gavs ut av ett japanskt skivbolag. Enligt min mening så är det en ganska stor skillnad mellan era 2 studioalbum Vemod och Nucleus, vad beror det på? Nucleus är en ganska skitig skiva, har det att göra med fler livespelningar eller är det något helt annat!? Vårat sätt att spela har förändrats med tiden genom att vi har blivit mer samspelta och mindre fjompiga. Till största delen är skillnaden en naturlig följd av detta, men att Nucleus fick en skitig produktion gör ju också sitt till. Dessutom tror jag att de ständiga jämförelserna med King Crimson gjorde att vi blev mer måna om att inkorporera även andra influenser i våran musik. Vi har numera till mans lite svårt att lyssna på Vemod, eftersom vi känner att vi har utvecklats en hel del som musiker sedan vi spelade in den plattan. Dock tycker vi fortfarande att låtmaterialet håller och på live plattan är det fler låtar från Vemod än Nucleus eftersom vi tyckte att det var skönt att erbjuda uppdaterade versioner på dessa låtar. Ni har haft en del framgångar i Japan? Är progg stort där? Nej, det är en marginell företeelse. Progrocken är större i Sverige än där, men eftersom Japan är världens näst största skivmarknad och vi dessutom har en bra distributör där så säljer vi ändå fler plattor i Japan än i Sverige. Eftersom vårat sätt att marknadsföra oss till största delen består av att skicka ut promo-ex av skivorna till fanzines och radiostationer är det mycket viktigt att vi har distributörer som är intresserad av att sprida musiken. Tyvärr är det bara enstaka butiker och postorderfirmor i Sverige som har visat något större intresse för oss och detta ger det något märkliga resultatet att vi säljer mer skivor i t ex Japan, Tyskland, Korea och Italien än i hemlandet. Men visst börjar väl intresset för progg öka även här hemma i Svedala? Jag tycker att Landberk har blivit mål för en liten hype, om det har påverkat deras försäljningssiffror vet jag dock inget om... Jag har inte märkt av något ökat intresse för progrock i Sverige, snarare tycker jag att det mesta pekar på motsatsen. Vid tiden för vårat första skivsläpp (1993) så gick det att få rätt så mycket spelningar i Sverige o galor arrangerades lite varstans. Det kändes som om något var på gång o det dök upp nya band som svampar ur jorden. Dock var det inte så många av arrangemangen som gick ihop ekonomiskt och detta är nog det huvudsakliga skälet till att antalet potentiella arrangörer har minskat. Ett bra exempel är Stockholm Progressive Festival, som arrangerades både 1996 och 1997. Vi uppträdde där förra året tillsammans med bl a Höyry-kone, the Flower Kings och Standarte från Italien. Arrangören Record Heaven hade börjat marknadsföringen av arrangemanget långt i förväg och det hade bl a varit ett inslag i Musikjournalen om den förestående festivalen. Trots detta stannade antalet besökare strax ovanför 100 strecket. Detta var vår första spelning i huvudstaden på över 2 år och en sådan erfarenhet gör en inte sådär väldigt sugen att hyra en lokal och PA-anläggning och riskera att förlora pengar på att spela i sin egen hemstad. Dock är det oftast den möjlighet som känns mest tänkbar. Det faktum att Änglagård ej längre existerar och att både Landberk och Anekdoten ej längre känner oss som renodlade "prog-band" gör väl också sitt till, men min uppfattning är att progmusiken, både inom och utom Sverige, är på tillbakagång. Folk lyssnar på de gamla 70-tals banden, men är oftast ointresserade av den nya musiken, vilket till viss del kan förklaras med att så mycket av det som släpps inom genren är undermåligt. Vad tror du är anledningen till den svenska proggvågen som har sköljt över oss de senaste åren? Det har under nittiotalet skapats bättre förutsättningar för relativt okända band att nå ut med sin musik. Det finns specialiserade kanaler och nätverk - distributörer, fanzines, radiostationer - och detta tillsammans med alla de möjligheter som Internet fört med sig gjort att klimatet förbättrats avsevärt. Roine Stolt t ex, som under 80-talet förmodligen var mer eller mindre tvingad att överge den progressiva rockmusiken för att kunna fortsätta att ge ut plattor, når numera ut bra med sin egenproducerade och egendistribuerade musik. Jag tror även att Sveriges musikskolor har en del i framgången för den svenska musiken, som ju inte enbart är en företeelse i prog-världen utan inbegriper alla musikgenrer. Jag läste att Sverige är det tredje mest framgångsrika landet i musikbranschen efter USA och England och det är inte fy skam. Det finns nog helt enkelt fler rockband i Sverige per capita än i många andra håll av världen. Inom progrocken är det ju också numera relativt enkelt att sprida sin musik, om än i blygsam omfattning, och därför släpper många av de band som är aktiva plattor. Jag kan inte tänka mig att det inom någon annan genre finns en högre procent som släpper egna skivor. Men det kan ju ha att göra med att progressiv rock inte är något som ett par finniga 14-åringar står och spelar i replokalen nere på fritidsgården. De flesta som spelar denna sortens musik är väl i alla fall något äldre och aningen mer ambitiösa!? Till viss del har det förstås med detta att göra, men jag vill inte påstå att progband som ger ut skivor är mer seriösa än hårdrocksband i samma situation. Om du väljer att ge ut en hårdrocksskiva på egen etikett har du inte samma möjligheter att nå ut med din musik, eftersom konkurrensen är mycket hårdare inom den genren. Det stora antalet hårdrocksplattor som släpps gör att du mycket lätt helt drunknar i mängden. Men i progrockens värld är utbudet mindre och många av lyssnarna är skivsamlare som verkligen är på jakt efter ny musik och därigenom är mer villiga att ta risker. Första numret av bara ALLT inriktades, som du kanske vet, ganska mycket på elektro-akustik och minimalism, är det något som du är bekant med? Jag lyssnar en del på Brian Eno och tycker om viss repetetativ musik, t.ex. Can. Jag vet ej om den estländska tonsättaren Arvo Pärt räknas till minimalisterna, men bra är det. Men vad är egentligen elektro-akustik? Om det betyder att man blandar elektriska och akustiska instrument så är det någonting som jag är väl bekant med. Nja, elektro-akustik går väl snarare ut på att man t.ex. skapar ljuden i datorer eller behandlar ”naturliga” ljud genom olika ”elektroniska” filter och på så sätt skapar en klangbild som inte går att få fram på annat sätt. Stockhausen är ju en av de mest kända inom genren, du kanske känner till honom? Arvo Pärt kan man ju se som minimalist om man håller sig inom den europeisk-klassiska världen, men vi har koncentrerat oss på den amerikanska skolan med, i mitt tycke, Terry Riley i spetsen. Men visst är Pärt bra! Vissa påstår ju att proggen har starka band till den Europeisk-klassiska musiken medan jag vill påstå att dess band är starkare till musik av ovannämnda slag, kommentar!? Jag vill inte spekulera kring vad de tidiga progressiva banden hade för inspirationskällor, men tyvärr så är dagens så kallade progressiva band ofta fast i det förflutna och bryr sig ej mycket om att utforska musik som ligger utanför den progressiva sfären. De starkaste banden har de antingen till giganterna på 70-talet (Genesis, Yes, King Crimson, Pink Floyd, ELP, Gentle Giant osv) eller så till de så kallade neo-progressiva banden (Marillion, IQ, Pendragon osv) som under 80-talet var relativt populära med sin utspädda och klaviaturdominerade variant av 70-talsproggen. Anekdoten får väl anses tillhöra den förstnämnda kategorin ("retro-proggare"), men vi lyssnar på en hel del annat också. Som du säger så blickar majoriteten av dagens proggband bakåt mot Yes, King Crimson och Genesis. I mitt tycke så har inte de banden något med, om man ska vara purist, progressiv rock står för mig att försöka utveckla rockmusiken och ta den till nya sfärer, något som man ju inte gör genom att blicka bakåt! Progressiv rock ser jag som en beteckning på en viss sorts musikstil. De som introducerade musiken i slutet av 60-talet hade kanske sådana ambitioner, men jag tycker inte att det bland dagens utövare finns någon större vilja att ta progrocken till några nya sfärer. Med detta så hackar jag dock inte på er då jag tycker att ni är ett av de mer egna banden inom dagens scen... Våran ambition är att göra så bra musik som möjligt inom ramarna för vårat kunnande. Om detta innebär att vi kommer fram med något originellt är det ju extra kul, men det är för oss inget självändamål i sig. Nuförtiden så får man ju intrycket av att recensenter använder uttrycket progg/symfonirock som ett skällsord, vad tror du är anledningen till detta? Så har det väl varit ändå sedan början av 70-talet och det kan jag till viss del förstå. Att ha ambitioner är ju aldrig riskfritt. Faktum är ju också att många av 70-talsbanden snärjde in sig lite väl mycket i teknisk ekvilibrism och svulstighet emellanåt och jag håller med om att punken var en frisk fläkt i slutet av 70-talet. Dock har recensenter en förmåga att dra allt över en kam och t ex Lasse Anrells uttalande om att band som Yes, Genesis mm är de absolut tråkigaste som överhuvudtaget existerat framstår som enbart löjeväckande. Det är ju bara att slå på MTV så finner man att den musik som möter en med allra största sannolikhet är betydligt mindre intressant än t ex Close To The Edge. Jag kan förstå om recensenterna skulle kasta skit på mycket av den prog som släpps nuförtiden, eftersom den till stora delar är väldigt fantasilös och trist, men jag tycker nog att de gamla klassiska 70-talsbanden är värda mer respekt än vad de i allmänhet får. Jag tror även att det faktum att symfonirocken nog är den rockgenre som är minst "sexig" är en bidragande orsak till recensenternas ointresse. Jo, jag kan ju tänka mig att proggen är, som du säger, osexig och kanske lite svårsmält, men det kan ju även en del lo-fi rock (som jag också gillar) vara. Det är så simpelt och avskalat att det inte finns något kvar att utom ett tomt skelett, och det är ju inte sexigt! Nej, men lo-fi rocken är i gengäld coolare och därigenom inte lika tacksam att klanka ner på. Att det finns en betydande töntfaktor inom dagens symfonirock går ej att komma ifrån. Dock kan jag förvånas över hur hårda de klassiska 70-tals banden var emellanåt. Jag skulle tro att på samma sätt som man inte får anse sig vara duktig på något inte heller får ha vissa, såväl musikaliska och lyriska, pretentioner för då är man så jävla ”självgod” och kvasiintelligent, kommentar!? Vikten av känslan betonas ofta bland recensenter. Men om det tekniska kunnandet är begränsat blir också uttrycket begränsat. Jag är själv hopplöst dålig på att träna, men detta leder också till att jag ibland inte kan förmedla det jag vill. Bland rockrecensenter kan man dock ibland få intrycket att tekniskt kunnande är något negativt, som om kunnande skulle vara något som kväver känslan när det i själva verket är tvärt om. Det starkaste instrumentet som jag förfogar över när det gäller att förmedla saker, att göra ett avtryck, till omvärlden är Anekdoten. Om några år är det förmodligen få som kommer att fästa någon vikt vid de programspecifikationer som jag framställt på RSV (i alla fall så länge programmen tuffar och går), men däremot är det inte alls omöjligt att folk kommer att uppskatta våra gamla skivor även då. Om jag överför detta till att skriva låttexter, så ser jag ingen anledning att skriva en nonsens-text till en Anekdoten låt bara för att ha något att sjunga, eftersom jag i så fall skulle slänga bort denna möjlighet att nå ut med någonting av värde. Därför försöker vi, både musikaliskt och textmässigt att göra vårat bästa. Vi har en hög ambitionsnivå, men jag hoppas att vi inte är självgoda och kvasi-intelligenta för det. Och om jag i en framtid kan konstatera att just så var fallet, så kan jag iallafall trösta mig med att vi ej kompromissade med någon utomstående kraft vad det gällde våran musik och att vi faktiskt gjorde vårat bästa (och vad mer kan man begära). Men genom att vara ambitiösa sticker vi ut hakan mer än de som säger att de 'bara' håller på med musik för att det är kul. Men för mig är det här desto mer givande.